Hildur

Nu har Ville flyttat hem till mina föräldrar. Tyvärr bor de på "fel" kust så det dröjer ända till jul innan vi ses. Ville är en Lagotto Romagnolo från Sätila. Vi längtar efter att snusa valpmage, Hildur har ju blivit så himla stor (snart 10 mån)...

Det mest spännande för husse var väl de sex rådjuren som passerade 10 meter från oss. Hildur hade dock nosen i backen och märkte dem inte förrän de var långt borta då hon plötsligt ryckte till i hela kroppen och började vädra med ökad frenesi.

Hildur har fått en present av mattes svägerska. Allvarligt talat, hur hanterar man hjortpenisar? Jag vill inte ta i dem och stanken är fruktansvärd. Var förvarar man dem? Vem har kommit på tanken att torka dem och använda dem som snacks?

Hildur är nu nio månader och en ganska lugn tonåring. Mitt största problem är att hon har en förkärlek för att tugga på mina böcker och de som känner mig vet att hårdare prov än så kan min kärlek inte sättas på. Eftersom vi tapetserar om vardagsrummet är de flesta av våra böcker nerpackade i lådor men Hildur har sina metoder. Hon sänder ut sin hejduk, Henrik 1,5 år, som rotar i boklådorna och ger henne de mest tummade han kan hitta. Kanske är det en hämnd för hans favoritpussel som jag inte lyckades rädda från vår egen livs levande papperstugg.

Nu har jag äntligen fått visa upp Hildur för hela klanen och hon blev vederbörligen beundrad. Förutom ett par oerhört förvånade släktingar som undrade hur jag tänkte när jag inte valde en schäfer blev de flesta förälskade i klanens första basset. Vi har varit på släktträff på östkusten och har kört över 100 mil i helgen. Hildur, som ju är världens coolaste valp, sov gott i bilen (tack och lov för AC) medan ungarna bråkade och sedan åt och kissade hon snällt när vi rastade. Vi passerade Huskvarna och jag hade en liten nostalgistund då jag återupplevde alla turerna dit innan Hildur till slut var hemma hos oss.

Helgens stora ångest infann sig när Hildur tuggade på en pinne som visade sig vara en stelnad död kopparorm. Hu! Tanken på hur en orm vred sig (jag veet, den var ju död men ändå) inuti min lilla älskling var svår att uthärda.

Dagens starka vindar har lockat fram en helt ny sida hos Hildur. Jag tror att de fått henne att känna sig lite som en blandning mellan en kesande kalv och en havsörn. Vi gick till stora ängen och eftersom blåsten höll allt folk inomhus släppte jag henne lös. Hon såg lite ut som i gamla journalfilmer när halvtokiga uppfinnare med fastlimmade fjädrar springer runt runt i hopp om att lyfta. När hon insåg att hon snällt fick stanna på marken med mig började hon istället med den för dagen nya favoritleken Skäll på alla löv och om de inte ger sig-Döda dem.

Sedan sprang hon på hemvägen. Det senare låter kanske för oinvigda inte så rafflande men jag var helt förundrad. Så här mycket energi har hon inte gett utlopp för sedan medelhavsvärmen slog till för några veckor sedan. Eller, när jag tänker efter, någonsin...

I morgon flyttar Hildur, jag och ungarna ut till landet medan E ska pendla till midsommar. Hildur älskar alla dofterna vid havet och sover väldigt gott på nätterna. Jag hyser ett visst hopp om den där sovmorgonen (allt efter kl 06:30...) jag längar så efter:-)

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Göran Palm

Fast hon fuskade, man får faktiskt inte knuffa omkull sina motståndare.

Hildur hade bidat sin tid hela dagen, vilket så småningom gav utdelning då resten av flocken äntligen lyfte på sina stora rumpor...

30 grader i skuggan och vi är alla glada att Hildur inte är en Newfoundland...

Jag lägger mig platt på rygg och gör en pudel! Jag hade helt glömt att det var meningen att jag skulle gömma godishanden bakom ryggen när vi tränade "Titta höger". Så snart detta påpekats för mig blev Hildur en hejare på att Titta höger:-)

Nu är valpkursen avslutad och både jag och Hildur kommer att sakna den! Jag trodde aldrig att det skulle vara min grej men jag har haft oerhört roligt och det har Hildur också. Nu är hon kompis med alla de andra valparna och leken med dem har gjort henne riktigt duktig på att ta kontakt med andra hundar på ett bra sätt. Hon verkar gilla stora hundar bäst. Gärna riktigt biffiga rottishannar. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det.

Hur som helst var jag snar att skriva upp oss på Vardagslydnaden till hösten!

I kväll har jag, J och hans kompis tröttat Hildur med kurragömma. Hon ser för härlig ut när hon galopperar med öronen flygande, som om hon skulle lyfta när som helst, lite som en humla...
Hyser gott hopp om sovmorgon, åtminstone till sextiden:-)

Hildur tycker att det funkar fint att kissa vid sjutiden och sedan somna för natten och vakna vid lite i fem för en morgonkiss. Jag å andra sidan tycker att det vore fint om Hildur kunde tänka sig att kissa lite när jag går och lägger mig vid halv elva för att sedan sova till sju på morgonen. Följaktligen utspelar sig samma procedur varje kväll. Hildur knölsover vid mina fötter framför datorn eller tv:n. Jag går och borstar tänderna och försöker väsnas när jag passerar henne för att se om det går att få en reaktion. Det gör det inte.

Tidigare bar jag ut henne men hon svarade med att ligga kvar, fullkomligt orörlig på marken, tills jag gav upp och bar in henne igen. (Efter allehanda konster och muntrationer från min sida i alltmer desperata försök att få henne att resa sig tillräckligt länge för att hinna sätta sig... Tur att vi har lite buskar mellan oss och grannen) Nu försöker jag vara slug och tala till hennes svaga sidor. Jag drar en köttbulle framför hennes nos, fram och tillbaka, tills hon yrvaket följer mig ut på altanen. Väl där brukar hon ha vaknat tillräckligt för att inte falla ihop i en hög när jag lyft ner henne på gräset där hon till applåder kissar lite. Sedan lägger vi oss och sover skönt ända till klockan fem...

En seger till mig och en till henne, det kallar jag kompromiss.

Tiden har rusat iväg och på onsdag är det dags för valpkursens avslutning. Det är meningen att denna ska gå av stapeln med buller och bång i form av en valpcirkus. Vi har alla fått varsitt hemligt tricks att lära hundarna. Hildur ska titta åt höger när jag säger "Titta höger". Alltså, Hildur är en mycket klok hund och som varandes en sådan skulle hon aldrig drömma om att vända huvudet bort från en potentiell köttbulle. "Hjälppersonen" kan stampa, prassla, smacka eller dansa can can vid sidan om men Hildur, hon blinkar inte ens. Det tycker jag är en konst...

"För valpar är det naturligt att bita i varandra, detta beteende försvinner av sig självt när de tappar mjölktänderna." Mm, fint, men det kommer till en gräns då man inser att vi visst inte representerar andra hundar utan har förvandlats till Hildurs livslevande pipleksaker.

Nå, nu har Hildurs pipleksaker beslutat sig för att revoltera! Varje gång hon bits smyger sig E fram bakifrån och duschar henne med blomsprutan samtidigt som hon får ett bestämt Nej! Detta har gett snabba och positiva effekter. Lillhinken har kunnat sitta på golvet i köket och de stora barnen ser på henne med betydligt lugnare ögon. Dessutom har jag redan kunnat konstatera att hon äntligen börjat intressera sig för alla de tuggben jag i förtvivlan har burit hem.
Där ser man...

Kaxarnas kaxdrottning är avslöjad:)

Hildur, som inte räds någonting, som glatt tittar på när lastbilen tömmer glascontainern på den närliggande återvinningsstationen, som lugnt tittar på bussen när den dånar förbi en meter bort och som inte ens låtsas bli lite ynklig när jag blir riktigt arg, har blottat sin svaga punkt. Blandrasvalpen Doris, en decimeter hög och en decimeter lång kunde lika gärna ha varit en Tyrannosaurus Rex vad Hildur anbelangar.
Hildur vill inte nosa. Hildur vill inte leka. Hildur vill smälta sin kropp in i min så att hon försvinner bort från alla glada sällskapliga valpar. Själv måste jag säga att åsynen av en blyg slö Basset i samspråk med den fullkomligt tokstissiga Italienska vinthunden Elvis var något av det mest komiska jag sett. (Jag lovar att ta med kameran nästa gång!) För de av er som inte känner till rasen kan jag försöka förklara utseendet som om man försökt rita en hund till en streckgubbe. Den är smalare om halsen än vad Hildur är om svansen. Ledaren försäkrade mig dock om att Hildur skulle börja uppskatta busstunden innan kursen är slut.

Vi fick öva på Sitt, Ligg, Koppla dig och ögonkontakt. Ögonkontaktsövningen bestod bl.a i att vi skulle sätta hundgodisen mellan läpparna och låta valpen äta den från våra munnar. He! Sneglade lite avundsjukt på de som tagit med sig köttbullar... Måste erkänna att detta är den enda del av läxan jag inte jobbat med.
Tycker ändå att det är märkligt att det är så lätt att lära henne allehanda konster men komplett omöjligt att få henne att sluta tugga på barnen...

Nya Varvets Hundskola. De arbetar med "mjuka" metoder. En konsekvens av detta är en dramaövning för att skapa empati för hundens situation. Frivilliga? Inte det. Eftersom jag sitter längst fram och snällt nickar och bekräftar allt fröken säger åker jag dit.

Alla går ut och får instruktioner medan jag sitter kvar och drar iväg ett desperat SMS till Ecke. Sedan blir jag utkallad. Kursen står utbredda över en terass och jag (Fido) och "husse" tar plats på grusplanen nedanför. Husse håller i en kexchoklad som ska bli min när jag förstått och utfört tricket han vill lära mig. Eftersom vi arbetar med mjuk fostran ryter han inte åt mig när jag gör fel utan nöjer sig med att ignorera. När jag verkar vara på rätt väg ropar han brrra! Efter en stunds vankande till ingen nytta blir jag rädd att han ska lära mig att ge skall. Försöker en stund till med olika riktningar innan jag dyker ner i förnedringens dypöl och faktiskt tittar på honom och säger Voff! Total tystnad. Märkligt nog är det ingen som skrattar men i det här läget är det inte någon vidare tröst. Det hade nog känts bättre om någon lagt upp ett jättegarv.

Till slut går jag på rätt håll och stampar på en liten grön tallrik. Det räcker inte. Jag tar upp den och publiken brister ut i rungande applåder. Eller hörde jag dem bara i huvudet? Kexchokladen tar jag med hem till Joppe.

Kastar i mig en tallrik fil. Hildur ska få sin andra spruta och jag är lite osäker på hur jag ska hitta till veterinären. I luren vän från Sthlm som behöver bolla pojknamn (de hade nog väntat sig en flicka:)). Ut med liten Hink i bilen med telefonen klämd mot axeln. Stressen gör mig kanske mindre finkänslig och jag oroar mig för att eventuellt ha dissat ett av namnförslagen. Sådant ska man undvika! På med luren och ut med hunden. Alla papper med vilket försätter mig i en ögonblickskort upplevelse av att ha saker och ting under kontroll. Hur var det nu, ska man ropa Hej...
Sätter mig i bilen och inser att väskan med plånbok, nycklar etc är kvar på insidan. Kan se den, ordentligt framlagd vid dörren. Bebis och hund i bilen med dörrarna på vid gavel, soligt, gubevars. Språngmarsch nerför gatan till vännerna med extranycklar men de är naturligtvis inte hemma. Minns plötsligt att jag glömt stänga sovrumsfönstret och välsignar min slarviga natur (ironiskt, eller hur;)) Fyra meter gjutjärnsstege släpas med förtvivlans krafter runt huset. Klockan går... Hur reser en kort och ganska svag person ovanstående stege mot sovrumsfönstret och hur undviker samma person att krossa sagda fönster? -Jag vet sannerligen inte. Väl uppe på stegen inser jag att min vaggande ända på väg in genom fönstret syns över hela bygden och väljer att inte vända mig om för att kolla vilka som ser.

Till sist sitter jag i bilen och tänker att jag kanske kanske kan hinna fram i tid om jag bara hittar rätta vägen direkt. Det gör jag inte. Kör fel två gånger och stannar för att fråga om vägen två gånger. Med svetten rinnande baxar jag in valp och barnvagn, Hildur får sin spruta på tre sekunder och sedan är det bara att åka hem. Raka vägen. Hoppas innerligt att Hildur ska bli slö av sprutan så att jag kan lägga mig på soffan och drunkna i snookerVM. Det blir hon inte.