Hildur

Nya Varvets Hundskola. De arbetar med "mjuka" metoder. En konsekvens av detta är en dramaövning för att skapa empati för hundens situation. Frivilliga? Inte det. Eftersom jag sitter längst fram och snällt nickar och bekräftar allt fröken säger åker jag dit.

Alla går ut och får instruktioner medan jag sitter kvar och drar iväg ett desperat SMS till Ecke. Sedan blir jag utkallad. Kursen står utbredda över en terass och jag (Fido) och "husse" tar plats på grusplanen nedanför. Husse håller i en kexchoklad som ska bli min när jag förstått och utfört tricket han vill lära mig. Eftersom vi arbetar med mjuk fostran ryter han inte åt mig när jag gör fel utan nöjer sig med att ignorera. När jag verkar vara på rätt väg ropar han brrra! Efter en stunds vankande till ingen nytta blir jag rädd att han ska lära mig att ge skall. Försöker en stund till med olika riktningar innan jag dyker ner i förnedringens dypöl och faktiskt tittar på honom och säger Voff! Total tystnad. Märkligt nog är det ingen som skrattar men i det här läget är det inte någon vidare tröst. Det hade nog känts bättre om någon lagt upp ett jättegarv.

Till slut går jag på rätt håll och stampar på en liten grön tallrik. Det räcker inte. Jag tar upp den och publiken brister ut i rungande applåder. Eller hörde jag dem bara i huvudet? Kexchokladen tar jag med hem till Joppe.