Hildur

Nu har jag äntligen fått visa upp Hildur för hela klanen och hon blev vederbörligen beundrad. Förutom ett par oerhört förvånade släktingar som undrade hur jag tänkte när jag inte valde en schäfer blev de flesta förälskade i klanens första basset. Vi har varit på släktträff på östkusten och har kört över 100 mil i helgen. Hildur, som ju är världens coolaste valp, sov gott i bilen (tack och lov för AC) medan ungarna bråkade och sedan åt och kissade hon snällt när vi rastade. Vi passerade Huskvarna och jag hade en liten nostalgistund då jag återupplevde alla turerna dit innan Hildur till slut var hemma hos oss.

Helgens stora ångest infann sig när Hildur tuggade på en pinne som visade sig vara en stelnad död kopparorm. Hu! Tanken på hur en orm vred sig (jag veet, den var ju död men ändå) inuti min lilla älskling var svår att uthärda.

Dagens starka vindar har lockat fram en helt ny sida hos Hildur. Jag tror att de fått henne att känna sig lite som en blandning mellan en kesande kalv och en havsörn. Vi gick till stora ängen och eftersom blåsten höll allt folk inomhus släppte jag henne lös. Hon såg lite ut som i gamla journalfilmer när halvtokiga uppfinnare med fastlimmade fjädrar springer runt runt i hopp om att lyfta. När hon insåg att hon snällt fick stanna på marken med mig började hon istället med den för dagen nya favoritleken Skäll på alla löv och om de inte ger sig-Döda dem.

Sedan sprang hon på hemvägen. Det senare låter kanske för oinvigda inte så rafflande men jag var helt förundrad. Så här mycket energi har hon inte gett utlopp för sedan medelhavsvärmen slog till för några veckor sedan. Eller, när jag tänker efter, någonsin...

I morgon flyttar Hildur, jag och ungarna ut till landet medan E ska pendla till midsommar. Hildur älskar alla dofterna vid havet och sover väldigt gott på nätterna. Jag hyser ett visst hopp om den där sovmorgonen (allt efter kl 06:30...) jag längar så efter:-)