Hildur

Kastar i mig en tallrik fil. Hildur ska få sin andra spruta och jag är lite osäker på hur jag ska hitta till veterinären. I luren vän från Sthlm som behöver bolla pojknamn (de hade nog väntat sig en flicka:)). Ut med liten Hink i bilen med telefonen klämd mot axeln. Stressen gör mig kanske mindre finkänslig och jag oroar mig för att eventuellt ha dissat ett av namnförslagen. Sådant ska man undvika! På med luren och ut med hunden. Alla papper med vilket försätter mig i en ögonblickskort upplevelse av att ha saker och ting under kontroll. Hur var det nu, ska man ropa Hej...
Sätter mig i bilen och inser att väskan med plånbok, nycklar etc är kvar på insidan. Kan se den, ordentligt framlagd vid dörren. Bebis och hund i bilen med dörrarna på vid gavel, soligt, gubevars. Språngmarsch nerför gatan till vännerna med extranycklar men de är naturligtvis inte hemma. Minns plötsligt att jag glömt stänga sovrumsfönstret och välsignar min slarviga natur (ironiskt, eller hur;)) Fyra meter gjutjärnsstege släpas med förtvivlans krafter runt huset. Klockan går... Hur reser en kort och ganska svag person ovanstående stege mot sovrumsfönstret och hur undviker samma person att krossa sagda fönster? -Jag vet sannerligen inte. Väl uppe på stegen inser jag att min vaggande ända på väg in genom fönstret syns över hela bygden och väljer att inte vända mig om för att kolla vilka som ser.

Till sist sitter jag i bilen och tänker att jag kanske kanske kan hinna fram i tid om jag bara hittar rätta vägen direkt. Det gör jag inte. Kör fel två gånger och stannar för att fråga om vägen två gånger. Med svetten rinnande baxar jag in valp och barnvagn, Hildur får sin spruta på tre sekunder och sedan är det bara att åka hem. Raka vägen. Hoppas innerligt att Hildur ska bli slö av sprutan så att jag kan lägga mig på soffan och drunkna i snookerVM. Det blir hon inte.